emelieberger

Deprimerad men tacksam

Är så otroligt tacksam över min familj, exakt just nu. Jag älskar er, över allt annat. Jag har under senare tid verkligen inte mått bra. Yrsel, ont i magen, illamående. Är det inte det ena så är det andra. Jag har brutit ihop nästan varje dag. Om de inte är i tårar så är det i irritation, men iallafall ett steg längre ner psykiskt. 

Jag har alltid varit den tjejen som vill prestera, visa vad jag går för och få utvecklas och få visa vem jag är och att jag faktiskt kan. Ingenting för mig har varit omöjligt, jag har alltid varit så otroligt driven och målmedveten som person. Men tillslut så orkar inte kroppen mer, jag säger inte att det gäller för alla (att kroppen helt enkelt ger upp) men för de flesta så orkar man tillslut inte och kroppen har sina olika sätt att visa det på. 

Jag har alltid varit den som vill visa vad jag kan, vad jag har gjort och vad jag kan åstadkomma. Alltid genom bevis på saker för att sen få feedback/komplimanger och uppskattning. Jag har alltid levt på det och om något kommer emot mig som jag inte kan eller som är en utmaning för mig så har jag oftast inte backat men oftast bett om hjälp av kanske vänner men oftast familj. Ofta ber jag om hjälp om jag inte förstår någonting eller om jag vill få bekräftelse på ifall jag gjort någonting rätt eller fel. Jag vet själv när jag vill få hjälp för då reagerar alltid min kropp antingen till att jag får någon slags panik eller osäkerhet inom mig som bidrar till att jag ställer tusen frågor (oftast samma fråga flera gånger) eller få massa tårar som inte vill sluta förens jag fått den hjälp jag fått eller en förklaring till att jag har gjort "rätt" eller ifall jag kanske gjort "fel".

Jag har sen jag varit 17 år jobbat. Jobbade efter skolan i gymnasiet som barnvakt hemma hos en familj. Började sen att arbeta på McDonald´s som slutade men en kort anställning på ett företag där jag var säljare och ringde och sålde fruktkorgar till företag och nu idag har jag en anställning på ett företag där kunder ringer oss för att få hjälp med fakturafrågor. Alla mina yrken hittills har varit att man ska tåla stress väldigt mycket. Stress utöver det som man kanske har hemma. Men jag har alltid varit så pass duktig att jag inom alla företag hittills har blivit "månadens anställd" vilket känns otroligt kul och bekräftande för mitt engagemang och driv som jag faktiskt har. 

Men för ca 8 månader sedan så har jag konstant inte mått bra, som jag nämnde tidigare så är det antingen det ena eller det andra. Detta påverkar mig som person otroligt mycket. Då jag vill så himla mycket, men inte kan på grund av olika sjukdomar. En driven, målmedveten och presterande person som jag är påverkar detta mig lite mer än vad jag tror en kanske mindre driven och målmedveten person känner av. För mig blir det mer stress, sjukdomar, ångestkänslor och panik över att jag inte kan göra något, att jag inte vill förlora något på rund av mig själv och att hur jag en försöker vrida och vända på saker så kommer det alltid någonting nytt. Då går det istället bara runt och så mår jag istället dåligt utav att jag är hemma?. Hänger ni med min känsla?

Men iallafall, då måste man på riktigt LYSSNA på sin kropp, det funkar inte i längden att ligga på golvet på jobbet och känna sig svimfärdig för att man "kanske" ska lyssna på sin kropp och gå hem. Tro mig, under senaste tiden så har jag lärt mig lyssna mycket mer på min kropp och faktiskt gå hem. Även om detta då (tro mig) istället lett till ångest av att man inte är på jobbet och presterar, ångest över att hela tiden ha tanken "kommer jag få sparken?" eller tanken på att om jag åker till jobbet nu så kommer jag må så dåligt igen att det ändå kommer sluta med att jag åker hem. Vad är det mödan värt i slutändan? Tänk några gånger till vad du istället utsätter din kropp för.

Jag har gett upp nu, man kan inte hålla på att tänka på samma tankar dag ut och dag in utan att göra något åt saken. Jag låter min kropp vara ifred nu och få läka själv. Att gå till 40 olika läkare har tyvärr inte hjälpt mig heller då jag fått höra olika hela tiden. Det mår jag heller inte bra utav. Ta hand om dig, och varandra. Snälla.

(Texten i sig kanske inte har någon vettig röd tråd i sig, men jag behöver bara få skriva av mig ibland, även om inte alla förstår så kanske några ändå känner sig träffade.)

 

 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas